Stärk samarbets-själen.
Om din medspelare tar en specifik karaktär – vilken roll väljer du att ta. Det finns hävdvunna klassiska professionella modeller och roll/karaktär som vecklar ut ensemblens innovativa dynamik, och därigenom humorn/skratten.
Förundras och lev i teaterns väsen – där allt får och skall allt sägas. Det är förödande om rädslan att kränka förhärskar. Gör impro-rummet till en säker plats/scen.
Negativism.
Att säga Nej rakt upp i ansiktet på sin medspelare ger oftast skratt i publiken. Publiken är rädd att, i sina privata liv, få ett Nej i plytet – därför skrattar de. Att upprepa nejet, är som att kissa i byxorna – det är varmt ett tag, men sen… är det bara kladdigt… även för publiken
Säg Ja, och lev farligt. Publiken vill uppleva en vindlande historia, som är ny, vild och har ett någorlunda slut. Bra historier gör att publiken återkommer. Nejet användas enbart när konflikt ska byggas, när motsättningar ska utveckla dramat.
Vila i tekniken
”En sak i taget och ta det lugnt, vi speglar människors beteende från scen – hetsa inte.” Ha en varm, aktivt, agerande kropp och en cool hjärna. Vana improvisatörer och utbildade aktörer håller tag i tekniken. Tekniken ger gemensam trygghet och överenskomna ramar där det går att fantisera fritt – att lugnt sväva i sina fantasier, det är det viktiga.
Plugga tekniken så den sitter i ryggraden. Då menas inte impro-tekniker, det kan alla – de är fyllda med fyndiga och inbyggda komiska strukturer. Självspelande…
Det handlar om – Komediteknik: tajming, känslobrytningar, två saker samtidigt, stort å litet …
Skådespelarteknik: Närvaro/tom, inställd känsloimpuls, sorg i glädjen/lycka i olyckan …
Nedärvda commediatekniker: Följa ord, funface, Comediabågen, kartärer på en kvadrat, Lazzi-hälsning/förklädnad/pajkastning …
Ignorera inte publiken.
Publiken kommer för de är inbjudna till medskapande. Spela in dem. Skapa koncept som tar med publiken. De vill vara med, när de vet att de respekteras. På den traditionella teatern är publiken utanför. Det mesta i samhället är ju interaktivt. Därför är improvisations teatern stället där publiken skall vara en del av aktionen.
Ibland får publiken, i början säga ett (1) ord – så dras det ordet ut i eviga improvisationer. Det sker oftast i långform. Men även i kortare format. Skapa koncept som tar med publiken – de har kommit och betalat festen, låt dem vara med.
Det gör improvisationen farligare – publiken kittlas av det, ryktet sprids.
Var enkel – lyssna – och åter-in-spela.
Du behöver inte komma med massa idéer. Lugn. Hitta din personliga ton. Agera med din sinnliga personlighet. Det galna kommer till dig vare sig du vill eller inte, var uppmärksam när det sker. Ta hand om det galna, irrationella, ditt misstag eller effekten från din tekniska insats. Spela in det på ett värdigt sätt – kliv ut över det öppna brunnshålet, med värdighet. Glöm inte att dra ihop trådarna. Åter-in-spela. Det är det hela…
Och, impro-scener behöver inte vara så långa…