Hur det hela började

Marvin Yxner: Foto Peter Sjöquist 2020

Har du sett den första Göta Kanal-filmen? Då har du sett mig.
Det är jag som fyrar av kanonkulan i starten.
Jag heter Marvin Yxner och det här är min historia.

Jag växte upp i Luleå och var inte så väldigt intresserad av teater, fast jag var väldigt fascinerad av Fred Astaire. Jag satt och tittade på svart-vit tv och såg honom dansa.

Men så kom en teatergrupp och gjorde en pjäs som handlade om oss som bodde där och de som arbetade vid Norrbottens järnverk. Det blev en väldig uppståndelse och jag såg alla tio föreställningar som gick i min skola.

En dag kom det in tio advokater och satte sig längst fram. De skulle stämma teatergruppen för NJA-pjäsen. De tyckte att det var namnintrång men teatergruppen förklarade att den hette NJA-pjäsen för att den handlade om Nils-Johan Andersson som jobbade på järnverket. Det jublade alla vi i publiken åt.

Att teater kan påverka och berätta historier som jag begrep gjorde att jag blev intresserad. Mina föräldrar, som var slaktare och bageriarbeterska, såg att jag hade något i mig.

Jag sökte tre folkhögskolor, slumpen gjorde att det blev teater, det kunde lika gärna ha blivit konst eller sång. Jag gick ett år på Kalix folkhögskola och då gjorde vi egna pjäser som vi var ute och turnerade med i Norrbotten, väldigt lärorikt.

När jag var 17 sökte jag till scenskolan. Jag sprack i sista provet i Malmö men var en av tolv glada som kom in i Stockholm.

Att man ska förstå är också något som jag har använt i mitt arbete som skådespelare, regissör och pedagog. Det måste vara tydligt, en sak i taget och efter varandra. Det går inte att spela två känslor samtidigt.

Men man måste inte alltid förstå allting. Det finns också mystiska, poetiska övertoner som man kanske inte förstår i första läget men som kommer till en när man tänkt efter lite grand.
Sedan mitten av åttiotalet så har jag varit verksam som teater regissör – men de senaste 15 åren har jag mest fokuserat på improvisationsteater.

Vi hade impro på scenskolan, även om den var väldigt stel och konstig. Så efter scenskolan sökte jag mig mer till fri, öppen impro och har bland annat lärt mycket av Keith Johnstone. Keith höll en kurs i Gränna i mitten av-70 talet – han öppnade en frihet inom mig.

Det här var 1974 och det var väldigt flummigt, men det var nyttigt för mig som var väldigt tekniskt driven skådespelare. Efter ett par år jobbade jag på Unga Klara där Susanne Osten hade börjat arbeta utifrån Keith Johnstones bok.

Då växte teatersport fram och jag var med och spelade en hel del. Sedan märkte jag att jag var rätt bra på att lära ut. Första kursen höll jag 1977 för Teaterförbundets frilansavdelning.

Jag var ute i Sverige under slutet av 1970-talet och hela 1980-talet och undervisade på stadsteatrar, fria grupper, amatörteaterföreningar, organisationer och företag,

Jag gick ifrån teatersport rätt snabbt för att i stället hitta improvisation där deltagarna vågar kasta sig ut och känner sig trygga i det.

Det bästa med impro tycker jag är att det är levande, att man tar publiken på allvar. Man kan inte ljuga för publiken som sitter där.

En publik med barn säger ifrån med en gång. Impropubliken är också sådan. Om man bjuder in den måste man ta förslagen som publiken kommer med på allvar.

Fjärde väggen, som man har i skriven teater, är borta. Jag har väldigt svårt att gå tillbaka och spela skriven teater nu, jag måste hela tiden ha den där lyssningen på publiken.

I en improvisation kan fantasin ta vilka möjliga och omöjliga vägar som helst.